// Innehåll
Våren 2025 väckte NASA:s ingenjörer till liv en uppsättning styrraketer som hade ansetts döda i 21 år. Ingen av dem kunde komma närmare än 25 miljarder kilometer (15,5 miljarder miles). Kommandot behövde nästan ett dygn för att nå fram, och svaret behövde nästan lika länge tillbaka. Maskinen är Voyager 1. Den är 49 år gammal, och folk lagar den fortfarande.
Den 18 november 2026 befinner sig Voyager 1 på 25,9 miljarder kilometers avstånd från jorden (16,1 miljarder miles). Det är precis ett ljusdygn: en radiosignal från våra antenner behöver hela 24 timmar för att nå sonden. Ingen människotillverkad farkost har någonsin varit så långt bort, som NASA påpekar . En enkel fråga som ”hör ni mig?” tar ett dygn att komma fram, och svaret tar ytterligare ett dygn tillbaka.
Ett dygn per telefonsamtal
Ett ljusdygn mäter avstånd, inte tid. Det är sträckan ljuset färdas på 24 timmar: 25 902 068 356 km. Ljuset når månen på 1,3 sekunder; Artemis II-besättningen behövde ungefär tre dygn.
// Hur lång tid en signal är på väg
Voyager 1:s tvilling, Voyager 2, går en annan bana och når inte gränsen på ett ljusdygn förrän i november 2035.
En kylskåpslampa
Voyager 1:s sändare ger ungefär 23 watt. JPL, NASA:s laboratorium som leder uppdraget, jämförde den en gång med lampan inuti ett kylskåp. När det skenet når jorden har det bleknat till mindre än en miljarddels miljarddels watt. År 2013 kom instrumentdata ner med ungefär 160 bitar per sekund. Med den hastigheten skulle en enda smartphonebild ta mer än ett dygn att ladda ner.
Därför är det bara de gigantiska parabolerna i NASA:s Deep Space Network som kan höra en så svag viskning. Och bara en enda antenn i hela nätverket kan svara: DSS-43, en 70 meter stor parabol nära Canberra i Australien. Den var avstängd för uppgraderingar från maj 2025 till februari 2026, och under den tiden kunde teamet nå sonderna bara under korta fönster i augusti och december, när parabolen tillfälligt var i drift igen.
Att laga i blindo, 45 timmar fram och tillbaka
Den 14 november 2023 slutade Voyager 1 att vara begriplig. Den lydde fortfarande kommandon, men i stället för rapporter om sig själv och omgivningen skickade den tillbaka en oläsbar ström av bitar. I början av mars 2024 skickade ingenjörerna ett ”poke”-kommando: en begäran om att läsa ut minnet i en av sondens tre datorer, den som paketerar data inför sändning. Utläsningen avslöjade orsaken . Omkring 3 % av minnet var skadat, troligen för att ett enda chip hade gått sönder och tagit en del av programvaran med sig. Ingen vet exakt varför. Kanske träffades chipet av en energirik partikel från rymden. Kanske var det helt enkelt utslitet efter 46 år.
Ett chip går inte att byta så här långt bort, och det fanns inget ledigt minnesblock som var stort nog för att rymma den förlorade koden i ett stycke. Så teamet delade upp koden i avsnitt och stoppade in dem i olika hörn av minnet. Tänk dig en bok där ett kapitel har rivits ut och inga sammanhängande tomma sidor finns kvar: du trycker om kapitlet i bitar på de sidor som råkar vara lediga och rättar sedan varje ”se sidan N” i boken så att läsaren inte går vilse. Den första omgången skickades upp den 18 april 2024. Med 22,5 timmar åt varje håll kom svaret den 20 april: den första läsbara hälsorapporten på fem månader. I maj började sonden skicka vetenskapliga data igen.
En sändare som tigit sedan 1981
I oktober 2024 bad ingenjörerna Voyager 1 att slå på en av sina värmare. Det borde ha funnits tillräckligt med ström, men felskyddssystemet grep in. När sonden drar för mycket ström stänger systemet av allt som inte är nödvändigt. Först sänkte det datahastigheten, sedan stängde det av huvudsändaren och föll tillbaka på en reservsändare. Voyager 1 hade inte använt den reserven för att tala med jorden sedan 1981, och dess signal är mycket svagare. Teamet var inte säkert på att den alls kunde höras på det avståndet. Antennerna fångade upp den ändå, och i slutet av november var sonden tillbaka i normal drift.
Styrraketer som varit döda i 21 år
Voyagers antenn måste hela tiden peka mot jorden, så sonden låser sig mot en vägledande stjärna och justerar sig med små styrraketer. Voyager 1:s primära rollraketer gav upp 2004, när två små värmare som de behöver förlorade strömmen. Felet bedömdes vara omöjligt att åtgärda, och teamet gick över till reservsetet. Uppdragschefen Kareem Badaruddin har sagt att man på den tiden förmodligen inte trodde att Voyagersonderna skulle hålla igång i ytterligare 20 år. Todd Barber, uppdragets chef för framdrivning, minns det så här:
De här styrraketerna ansågs döda. Och den slutsatsen var fullt rimlig.
År 2025 byggdes rester från drivmedlet upp i reservraketernas bränsleledningar, och de kunde sätta igen redan samma höst. Ingenjörerna misstänkte att de gamla värmarna aldrig hade gått sönder på riktigt. En störning i strömkretsen kunde helt enkelt ha vänt en strömbrytare till fel läge. Att testa den idén var riskabelt. Om sonden drev för långt från sin vägledande stjärna under testet skulle raketerna avfyras av sig själva, och att avfyra dem med kalla värmare kunde ge en liten explosion.
Kommandona gick upp den 20 mars 2025 . De färdades i över 23 timmar till sonden. Sedan färdades datan om vad som hänt över 23 timmar tillbaka. När den väl kom fram visade de första 20 minuterna hur värmarnas temperaturer sköt i höjden. Det hade fungerat. Ingenjörerna firade något som hänt där ute nästan ett dygn tidigare. ”Det var ett så strålande ögonblick”, sa Barber. Tidsmarginalen var knapp. Sex veckor senare togs DSS-43, den enda antennen som kan skicka kommandon till Voyager, ur drift för sin uppgradering.
Fyra watt om året
Strömmen ombord kommer från radioisotopgeneratorer, som omvandlar värmen från sönderfallande plutonium till elektricitet. Varje sond förlorar ungefär 4 watt om året, ungefär en sjättedel av vad den där sändaren på 23 watt, ”kylskåpslampan”, ger ifrån sig, så teamet stänger av instrument ett efter ett, enligt en lista som man kom överens om för många år sedan.
Kamerorna stängdes av först. Den 14 februari 1990 tog Voyager 1 ett ”familjeporträtt” av solsystemet, och i en av bilderna upptog jorden ungefär en enda pixel. Det är den berömda Pale Blue Dot. Trettiofyra minuter senare stängdes kamerorna av för gott för att spara ström inför den långa vägen framåt.
Den 17 april 2026 stängde teamet av ett instrument på Voyager 1 som fångade laddade partiklar och hade gått nästan utan avbrott sedan uppskjutningen 1977.
Av tio vetenskapliga instrument har sonden nu två kvar i drift : magnetometern och plasmavågssensorn.
Projektchefen Suzanne Dodd var rättfram 2025: utan avstängningarna hade sonderna sannolikt bara haft ström för några månader till. Med besparingarna kan de kanske hålla minst ett instrument igång in på 2030-talet. Efter ett halvt sekel i djupa rymden lovar ingen något.
En fråga om i går
Voyager 1 rör sig med nästan 61 000 km/h (38 000 mph) mot stjärnan Gliese 445. Om cirka 40 000 år passerar den på 1,7 ljusårs avstånd från den. Dess generatorer har för länge sedan svalnat då.
Ed Stone ledde Voyagers vetenskapliga arbete i ett halvt sekel och dog 2024. Han sa att varje dag med Voyagersonderna är en upptäcktsdag. Från och med den 18 november når var och en av de dagarna jorden ett helt dygn för sent. Teamet får veta om ett nytt fel minst ett dygn efter att det inträffat, och åtgärden behöver ytterligare ett dygn för att komma fram. En fråga och ett svar tar två dygn. Så kommer varje reparation att se ut från och med nu.
