Tryck på play den 1 januari på varenda AI-låt som Deezer tar emot under en enda dag, somna aldrig, och den sista tar slut den 7 juli. Tjänsten tar emot omkring 90 000 helt AI-genererade låtar om dagen, mer än hälften av all ny musik som laddas upp. Och deras främsta publik är bottar.

Den 13 oktober 2026 lovade Deezer att appen före årets slut får en knapp som tar bort sådan musik ur sökresultaten. En bra anledning att räkna ut hur mycket det egentligen rör sig om och vem det är till för. Och hur man tjänar pengar på det förklaras bäst av en man som dömdes till 18 månaders fängelse den 6 oktober: han skrev ner upplägget i ett mejl till sig själv.

Det här utgår vi från

Samtliga siffror kommer från Deezer självt , utan oberoende granskning. Tjänsten räknar bara låtar som dess detektor klassar som helt AI-genererade. Låtar där AI bara hjälpt en mänsklig musiker ingår inte.

Deezer redovisar inte medellängden på en AI-låt. Därför lånar vi ett riktmärke från vanlig pop: en genomsnittlig låt på Spotifys topplistor 2024 var ungefär tre minuter lång. Det är det viktigaste antagandet här, och vi återkommer till det.

En dags uppladdningar spelas i ett halvår

90 000 låtar på tre minuter vardera blir 270 000 minuter. Det är 4 500 timmar, eller 187,5 dygn. Därav den 7 juli: börjar du vid midnatt den 1 januari slutar den sista låten vid lunchtid.

Ingen lyssnar utan att sova, så här är en mildare version. Med en vanlig 40-timmars arbetsvecka tar det 112 veckor, över två år utan semester. Lägg till musik som människor spelat in, så räcker en enda dags uppladdningar i nästan ett år.

Och under all den tiden skulle Deezer fortsätta ta emot 90 000 nya låtar varje dag.

42 miljoner låtar, eller en konsert sedan 1786

Nu hela arkivet. Sedan januari 2025 har Deezers detektor flaggat över 42 miljoner helt AI-genererade låtar. Med tre minuter per låt blir det 126 miljoner minuter, eller 2,1 miljoner timmar. Dela med 24 timmar och 365 dagar så får du omkring 240 år av sammanhängande ljud.

Hade någon börjat lyssna 1786, året då Mozarts ”Figaros bröllop” hade premiär i Wien, skulle hen vara klar ungefär nu. Och det här arkivet växte till på mindre än två år. I januari 2025 fick tjänsten omkring 10 000 genererade låtar om dagen, och i juni 2026 hade flödet vuxit nio gånger om.

Där uppskattningen kan haltas

Siffran 90 000 är dagssnittet för rekordmånaden juni. På våren var flödet mindre (75 000 om dagen i april), och i oktober anger Deezer fortfarande nästan 90 000. Andra tjänster redovisar inte lika detaljerat, så uträkningen går inte att överföra direkt: där kan det finnas mer, eller mindre.

Storleksordningen klarar sig ändå genom varje korrigering. Även om vi har fel med hälften räcker en dags AI-uppladdningar i månader, och hela arkivet i mer än ett sekel.

Vem lyssnar egentligen

Här vänder skalan. Helt AI-genererad musik står för bara 1–3 % av strömmarna på Deezer. I januari 2026 rapporterade tjänsten att upp till 85 % av strömmarna på sådana låtar 2025 var bedrägliga. De genererades av bottar, och Deezer drog bort dem från royaltyutbetalningarna.

Ta tusen slumpmässiga strömmar på Deezer. Mellan 10 och 30 av dem går till AI-låtar. Om den övre bedrägeriuppskattningen stämmer väljer en verklig människa att spela en AI-låt någonstans mellan en och en halv och fyra och en halv gånger per tusen. Mer än hälften av all ny musik får en bråkdel av en procent av äkta uppmärksamhet.

Det beror inte på att folk hör förfalskningen och stänger av. I en undersökning som Deezer gjorde med Ipsos i november 2025 kunde 97 % av 9 000 deltagare i åtta länder inte skilja två AI-låtar från en låt inspelad av människor. Orsaken verkar ligga någon annanstans. Deezer håller de här låtarna utanför algoritmiska rekommendationer och redaktionella spellistor, och utan dem är det nästan omöjligt att råka snubbla över en låt.

Varför ladda upp musik som ingen hör

Fallet med den amerikanske musikern Michael Smith ger ett snyggt svar. Från 2017 till 2024 laddade han upp hundratusentals AI-genererade låtar under påhittade namn som Calm Baseball, Calorie Screams och Camel Edible, och riktade upp till 10 000 bottar mot dem. Den 6 oktober 2026 dömde en federal domstol i New York honom till 18 månaders fängelse, fast åklagarna hade yrkat på minst 46. ”Jag svek musikgemenskapen som jag bryr mig så mycket om”, sade Smith till domstolen . Han måste lämna ifrån sig 8,09 miljoner dollar.

Smith räknade själv ut upplägget, i ett mejl till sig själv i oktober 2017 som senare hamnade i åtalet. Femtiotvå hyrda molnservrar, i praktiken 52 datorer som ingen någonsin stänger av, med 20 bottar på vardera, totalt 1 040 ”lyssnare”. Varje bot kunde spela 636 låtar om dagen, en var 2,25:e minut, utan sömn och utan helger. Tillsammans blev det 661 440 strömmar om dagen. Med hans egen uppskattning på en halv cent per ström blir det ungefär 1,2 miljoner dollar om året.

Därför spelar mängden roll. En miljon spelningar på en enda låt skulle genast utlösa bedrägerisystemen. I ett mejl 2018 förklarade Smith att han, för att inte väcka några misstankar hos makthavarna , behövde massor av innehåll med få strömmar. Sprider man 661 440 dagliga strömmar över 300 000 låtar får varje låt ungefär två spelningar om dagen, runt 800 om året. En sådan låt försvinner bland miljontals verkliga.

Det är just den sortens upplägg som en regel Spotify införde i april 2024 siktar på: de slutade betala för låtar med färre än 1 000 strömmar under de senaste 12 månaderna. Enligt den regeln skulle varje låt hamna ungefär 200 strömmar om året under gränsen. För att få betalt hade Smith tvingats koncentrera sina bottar på färre låtar, vilket gjort dem lättare att upptäcka.

Då återstår frågan vems pengar det här är. En streamingtjänst betalar inte ur egen ficka: den avsätter en andel av intäkterna i en gemensam pott och delar upp den efter andel av strömmarna. Varje falsk ström krymper skivan för varje verklig. Låtar utan en enda verklig lyssnare tog de pengarna ur utbetalningarna till musiker som människor faktiskt hör. Deezer uppger att 8 % av alla strömmar på plattformen 2025 var bedrägliga. Utan åtgärder hade nästan en dollar av tolv i potten gått till bottar.

En knapp för dem som fortfarande lyssnar

Deezers knapp kommer att dölja helt AI-genererade låtar, album och de artister som är kopplade till dem från sökningen. I samma Ipsos-undersökning sa 45 % av streaminganvändarna att de ville ha ett sådant filter. Deezers vd Alexis Lanternier säger att det gör det möjligt för användare att helt ta bort helt AI-genererad musik ur sin streamingupplevelse.

En maskin skriver låten, en maskin spelar den, och en människa finns bara kvar i ena änden av kedjan: där utbetalningarna kommer in. I juli lovade Deezer att radera AI-låtar som åkt fast för streamingbedrägeri, tillsammans med dem som ingen spelat på minst sex månader. Det blir nästan ett perfekt rim. Att lyssna igenom en dags uppladdningar tar över sex månader, och en låt som ingen spelat på sex månader raderas.

Sensorn mot perimenopaus bärs under bröstet. Armar och ben, upptäckte tillverkarna, missade en del av symtomen. Enheten kom med på TIME:s lista över årets 300 bästa uppfinningar, publicerad i mitten av oktober 2026, tillsammans med mer än tre dussin andra medicinska teknologier. Vi valde ut sex för kroppen och granskade vad som ligger bakom var och en.

Fyra sensorer under bröstet

Peri , från det irländska bolaget med samma namn (tidigare identifyHer), följer symtomen vid perimenopaus. Det är åren före den sista menstruationen, när hormonerna svänger och kvinnan har lite att visa läkaren förutom sin egen berättelse. Fyra sensorer fångar upp förändringar i puls, temperatur och sömn, och en algoritm letar efter värmevallningar och nattsvettningar.

Vd:n Heidi Davis har förklarat att sensorer på armar och ben missade vissa symtoms ”digitala fingeravtryck”, medan bålen gav den starkaste signalen. Själva sensorerna är vanliga, och det säger Davis själv. Nyheten ligger i algoritmerna som, enligt bolaget , tränades på kontinuerliga data från 204 kvinnor.

Sjukhusets vitalparametrar på ett armband

På en vanlig vårdavdelning kontrollerar en sjuksköterska vitalparametrarna med några timmars mellanrum. Mellan rundorna övervakar inget instrument patienten. Medtronic uppskattar det till upp till 96 % av tiden, men siffran är bolagets egen, och oroande tal hjälper det att sälja.

Armbandet från Corsano , nederländska Corsano Health och sålt i USA av Medtronic, väger 19 gram, mindre än en chokladkaka. Utan sladdar följer det puls, syresättning, andning, hudtemperatur och steg, och kan följa med patienten hem. Det är FDA-godkänt (cleared) för patientövervakning men ställer inga diagnoser; det larmar läkaren.

Nittio sekunder för en hjärnskakning

En hjärnskakning är svår att upptäcka med blotta ögat, särskilt vid en sidlinje där beslutet måste fattas direkt. Oculogicas SNAP-test ber personen följa en prick på en skärm medan en kamera registrerar hur ögonen rör sig. En algoritm ger sitt utlåtande på 90 sekunder; bolagets tidigare enhet behövde upp till fyra minuter.

FDA godkände (clearance) SNAP i juni 2026 som ett hjälpmedel för läkaren, inte som en fristående diagnos. Bolaget uppger 90 % sensitivitet och 94 % specificitet. Med enkla ord: av tio verkliga hjärnskakningar fångar testet nio, och av hundra friska personer slår det felaktigt larm för sex.

Ultraljud mot högt blodtryck

Recor Medicals Paradise-system är tänkt för personer vars blodtryck varken tabletter eller livsstil får under kontroll. Det riktar in sig på nerverna kring njurartärerna, som driver upp trycket när de är överaktiva. En tunn kateter förs från en artär i ljumsken till njurarna. Där värmer den nerverna med ultraljud två eller tre gånger i sju sekunder, medan en ballong med cirkulerande vatten kyler kärlväggen, enligt FDA .

I studien RADIANCE II slutade 224 patienter med sina tabletter för studiens skull. Vissa fick katetern utan att ultraljudet någonsin slogs på, och varken patienterna eller de som mätte visste vem som fått vad. Efter två månader hade det systoliska trycket på dagtid sjunkit med 7,9 mmHg efter den riktiga behandlingen och 1,8 efter skenbehandlingen. En skillnad på ungefär sex enheter. Som jämförelse: en metaanalys av 48 läkemedelsstudier visade att en sänkning med 5 mmHg minskar allvarliga kardiovaskulära händelser, som hjärtinfarkter och stroke, med ungefär en tiondel. FDA godkände metoden som ett tillägg till läkemedel, inte som ersättning.

En peptid som överlever magsäcken

Magsäcken bryter ner peptider, korta proteinkedjor, som kött. Därför ges proteinläkemedel, ryggraden i behandlingen av svår psoriasis, som injektioner. Johnson & Johnsons Icotyde blev den första riktade peptiden mot psoriasis i tablettform när FDA godkände den i mars 2026.

Den blockerar receptorn för IL-23, en signalmolekyl som driver inflammationen i huden. I studien ICONIC-LEAD med 684 patienter, tonåringar från 12 år inräknade, hade 65 % av dem som tog tabletten klar eller nästan klar hud efter 16 veckor, mot 8 % på placebo. Liksom injektionerna dämpar den en del av immunsvaret. Men sprutan är borta.

Motorer till benen på vandringen

En skribent på Popular Science med Ehlers-Danlos syndrom och POTS beskriver hur hon gick uppför en enda kulle nära Grand Canyon tre gånger. Utan hjälp av exoskelettet Hypershell X Ultra S steg pulsen från 102 till 158 slag per minut. I eco-läge nådde den högst 126, i det starkaste läget 118. En person, en kulle, men skillnaden syns.

Det spänns fast runt midjan och låren och väger enligt tillverkaren cirka 2,5 kg. TIME placerade det under Sports & Fitness, och i USA kostar det 1 999 dollar. I laboratorietester som bolaget beställt använde kroppen upp till 20 % mindre syre vid gång och 39 % vid cykling.

Där gränsen går

Bevisen bakom de sex varierar kraftigt.

Peri säger mest. Sensorn registrerar det en kvinna redan känner, och det är hela poängen: ett besvär som en läkare kanske viftar bort blir ett diagram. Den nya medicinen gör känslan till bevis. Peri har registrerat en studie av träffsäkerheten på cirka 110 kvinnor, ännu utan resultat. Bevisen samlas in, men än så länge granskas de av bolaget som säljer produkten.

Några månader före augusti 2019 hade den belgiske ingenjören Bert Celis en ung cyklist, Bjorg Lambrecht, i sin vindtunnel . För hans labb var det rutinarbete: hitta den ställning och den klädsel som sparar en cyklist några watt. Sedan, den 5 augusti, på tredje etappen av Tour de Pologne, lämnade 22-årige Lambrecht vägbanan och slog i en betongtrumma. Han gick inte att rädda.

”Jag undrade varför cyklister fortfarande har så lite skydd förutom hjälmen”, minns Celis . I oktober 2026 hamnade hans svar på TIME:s lista över årets bästa uppfinningar . Det är en airbag på ungefär ett halvt kilo som gömmer sig i cykelbyxornas hängslen och blåses upp på 100 millisekunder. Det märkligaste med historien är dock något annat. En man som har ägnat karriären åt att skala bort gram och watt från cyklisterna vill nu hänga på dem extra vikt. Och han hävdar att stoppuret inte märker det. För att avgöra när den ska utlösas tränades airbagen på ett arkiv med andra människors olyckor, som en belgisk nyhetsbyrå förvarar.

Wattbokhållaren

Celis är ingenjör till utbildning och aerodynamiker till yrket. Han var med och grundade Flanders Bike Valley, ett flamländskt cykellabb byggt kring en vindtunnel, och har arbetat med många proffsstall.

Arbetet liknar bokföring. En cyklist sitter på cykeln i en luftström, sensorer mäter luftmotståndet, och ingenjörerna flyttar en armbåge en centimeter eller byter tyg på axlarna. Fem watt räknas som en rejäl vinst. För smulor som de beställer stallen specialstrumpor, formar om sina hjälmar och lägger stora summor på hjul.

Efter Lambrechts död vände sig Celis till Sam Ratajczak, som ledde forskning och utveckling hos det belgiska klädmärket Bioracer och hade byggt dess vindtunnel. Bioracer tillverkar tävlingskläder, bland annat åt proffsstall. 2020–2021 tog Ratajczak och industridesignpraktikanten Stijn Vanvolsem fram ett koncept : en airbag instoppad i hängslen på vanliga tävlingsbyxor som vid en krasch skulle skydda nacke, bröst, rygg och höfter.

Konceptet fungerade. Kunderna dök inte upp. Ännu 2024 kallade Ratajczak, som då drev sin egen designstudio, idén ett potentiellt trendbrott för cyklisternas säkerhet och medgav att stallen hade visat begränsat intresse.

En hjälm som dödsfall tvingade fram

Pelotonens svala hållning är lätt att förklara. I decennier bekämpade proffscyklingen varje skydd som kostade komfort eller fart.

1991 försökte Internationella cykelunionen (UCI) göra hjälm obligatorisk. Cyklisterna strejkade, och regeln lades på hyllan. Den kom tillbaka först 2003, efter att den kazakiske cyklisten Andrej Kivilev kraschat utan hjälm i Paris–Nice och dött dagen därpå. Då förklarade UCI hjälm obligatorisk , men även det var en kompromiss: i regelns första version fick cyklisterna ta av sig hjälmen på avslutande stigningar längre än fem kilometer. Kryphålet stängdes senare.

Skyddskläder gick samma väg. Bioracer sa att företaget kunde tillverka tävlingskläder som dämpar de vanligaste krashskadorna. Cyklisterna, som road.cc rapporterade , föredrog den komfort och fart de var vana vid.

Lärdomen förstår varje säljare: i pelotonen säljer säkerhet bara när den inte kostar något på stoppuret. Precis så försökte Celis sälja sin airbag.

Ett halvt kilo som en gång lovade fart

I mars 2024, när systemet ännu var en prototyp, berättade Celis för den belgiska tv-kanalen Sporza att airbagen väger 500 till 600 gram extra, ungefär som en full flaska till. Proffsen hade hittills tackat nej, oroliga för komfort och vikt, så Celis spelade aerodynamikerns trumf. En cyklist med systemet, sa han, blir mer ”droppformad”, och på ett platt lopp i 50 km/h blev skillnaden 5 till 15 watt. ”Viktökningen är då utan betydelse”, sa han.

För pelotonen lät det lockande: skydd som bonus till farten. Idag uttrycker sig företaget försiktigare. I materialet kring TIME-listan lovar utvecklarna något annat: airbagen påverkar inte aerodynamiken och syns knappt under tröjan. Wattvinsten nämns inte längre, och inget av påståendena har mätts oberoende. Det finns också en brasklapp till: på ett bergspass väger ett halvt kilo ett halvt kilo, hur mjukt luften än flyter runt det.

Själva apparaten ser anspråkslös ut. En liten ficka på ryggen rymmer elektroniken och en CO₂-patron, och tunna slangar av termoplastisk polyuretan löper genom byxornas hängslen.

Systemet täcker varken huvud eller axlar, och det är medvetet. Ratajczak har förklarat att en cyklist efter en krasch måste kunna ta sig upp på cykeln och köra klart loppet. Därför börjar airbagen ungefär tio sekunder efter utlösningen tömmas av sig själv och viks tillbaka in i hängslena. För att använda den igen byter man patron och tändare, för ungefär 35 euro . En bilairbag byts däremot ut i sin helhet.

Vad andras krascher lär ut

Det svåraste med en airbag är varken tyget eller gasen. Det är att avgöra när den ska utlösas.

En cyklist kastar cykeln i mållinjen, en sprinter gungar maskinen från sida till sida, en pendlare hoppar upp på en trottoarkant. Inget av det är en krasch, men för en sensor är allt våldsamt. Ett falsklarm mitt i en spurt är farligt i sig, och en airbag som inte utlöses är värre än ingen alls, eftersom den skapar falsk trygghet. Sporza beskriver tröskellogiken så här: en cyklist som bara glider längs asfalten utlöser den inte, men om han sedan slungas över ett krashräcke, utlöses den.

Aerobags algoritm byggdes på andra människors olyckor. Nyhetsbyrån Belga har ett stort arkiv med bilder från cykelkrascher, och utvecklarna lät en AI-modell gå igenom det materialet . Modellen rekonstruerade kroppens rörelser utifrån synliga leder som axlar, höfter och armbågar, och banorna användes för att ställa in utlösningströskeln. Enkelt uttryckt lärde sig systemet av krascher som ingen någonsin skulle iscensätta för ett experiment.

Det svenska företaget Hövding vet vad det kostar att göra fel. Dess airbagkrage för stadscyklister blåstes upp runt huvudet och såldes som ersättning för hjälm. I november 2023 stoppade Konsumentverket försäljningen av Hövding 3 på grund av ett fel som kunde hindra kragen från att utlösas vid en krasch. Den 21 december 2023 ansökte företaget om konkurs . En domstol hade då upphävt förbudet tillfälligt, men styrelsen bedömde att företaget efter en månad utan försäljning inte gick att rädda. En airbag bedöms efter det enda tillfälle då den inte öppnas.

Aerobag är på väg in på samma marknad. För stadscyklister har företaget tagit fram Aerobelt, ett bälte med samma modul som kan bäras över vardagskläder. Fundracer, en fond som investerar i mikromobilitet, tog en minoritetspost i bolaget . Systemet är ännu inte till salu. Aerobags medgrundare Quinton Van Loggerenberg sätter priset till 700–850 euro , mer än en bra hjälm och mindre än många par tävlingshjul.

Än så länge är Hövding-lärdomen teoretisk. Systemet har krashtestats med 3D-printade cyklistfigurer , och nästa steg som nämns är mänskliga fall mot mjuka landningsytor samt krashtestdockor. Det finns ännu inga publicerade data om hur mycket den minskar skadorna i verkliga olyckor.

Att lära sig falla på nytt

I ord dök intresset upp redan 2024. Celis sa till Sporza att det brittiska stallet Ineos Grenadiers ville ta airbagen i bruk, särskilt efter Egan Bernals fruktansvärda krasch, när Tour de France-vinnaren i januari 2022 körde in i en parkerad buss under ett träningspass.

I handling var det nederländska stallet Picnic PostNL först med att ta emot systemet. Bakom projektet står den förre proffset Piet Rooijakkers. Laget hade redan tagit itu med skrapsår med slitstarka kläder, och han pekade ut brutna revben, bäcken och nyckelben som nästa mål. Idén kom från en Instagram-video om en airbag för motorcyklister, som ledde Rooijakkers till Celis. Han håller förväntningarna nyktra . Airbagen räddar ett nyckelben bara om cyklisten verkligen litar på den och håller armarna kvar, medan de flesta cyklister kastar ut händerna när de faller. Det verkar som att cyklisterna får lära sig falla från början igen. 2026 fick Picnic PostNL och Visma–Lease a Bike system för träning, och den italienska klädtillverkaren Nalini investerade i projektet med planer på de första Aerobag-certifierade cykelbyxorna.

Celis är inte ensam i det här racet. Våren 2026 presenterade Van Rysel, Decathlons cykelmärke, en tävlingsoverall med inbyggd airbag: overallen väger, airbag inräknad, omkring 700 gram, och airbagen utlöses enligt tillverkaren på 60 millisekunder, nästan dubbelt så snabbt som Aerobags. ”Inom cykling fick man välja mellan prestanda och säkerhet”, sa Van Rysel .

Airbagen får du inte se i lopp än. I början av 2026 började UCI samla tillverkare och labb för att skriva standarder för sådana system, och tills de finns kan ingen starta ett lopp med en. Celis hoppas se den i tävling 2027.

Hjälmen nådde proffscyklingen genom en strejk och genom ett dödsfall som kom tolv år senare. Celis airbag behöver ingen ny tragedi. Den behöver en cyklist som under fallet litar mer på den än på sina egna händer.

I februari 2009 ritade Randall Munroe en serie i två rutor . I den första dagdrömmer en kryptonörd: hans laptop skyddas av 4096-bitarskryptering, skurkarna bygger ett datorkluster för en miljon dollar för att knäcka den, och ger upp. Den andra rutan visar vad som faktiskt skulle hända. De drogar ägaren och slår honom med en skiftnyckel för fem dollar tills han lämnar ifrån sig lösenordet.

Sjutton år senare läser sig skämtet som en polisrapport. Natten mot den 19 september 2026 gick fyra män i luvor in i ett hus i Vendin-le-Vieil, en liten stad i norra Frankrike. De band föräldrarna och deras två barn , åtta och tolv år gamla, förde fadern till ett särskilt rum och tvingade honom att överföra krypto för omkring 40 000 euro. Fadern arbetar i kryptobranschen. Ingen hackade ett enda lösenord.

Brottet har fått ett namn: wrench attack, skiftnyckelsattack. Det har också en världsledare som få skulle gissa på första försöket. Inte USA, inte Brasilien, utan Frankrike. I juli band tre män en annan familj nära Paris, enligt uppgift efter ett tips från en läckt databas hos en kryptoskattetjänst. Plånboken innehöll ungefär 100 euro.

Serien som blev ett kalkylblad

Sedan 2018 för den amerikanske utvecklaren Jameson Lopp en offentlig lista över fysiska attacker mot människor som äger krypto, med fall ända från 2014. Själv finns han med på den. I oktober 2017 skickade ett falskt nödsamtal en polisinsatsstyrka till hans hem i North Carolina, och någon försökte pressa honom på pengar. Tricket kallas swatting.

Första posten är Hal Finney. I januari 2009 tog han emot den allra första bitcointransaktionen från nätverkets skapare, Satoshi Nakamoto. Vid 2014 hade ALS lämnat honom nästan helt förlamad. Under hans sista levnadsår ringde utpressare hans familj och krävde 1 000 bitcoin. Sedan stormade polisen huset efter ett falskt larm.

Därefter radar posterna upp sig. Listan har 22 fall för 2017 och 167 för 2025. Den 22 oktober 2026 hade den 133 för i år, 50 av dem i Frankrike: dubbelt så många som Frankrike hade under hela 2025. Lopp varnar för att listan är ofullständig, eftersom många attacker aldrig anmäls.

CertiKs rapport från juli visar den stora förändringen med en blick. Inbrott i hem steg till 20 på sex månader, från ett året innan, och är nu den vanligaste typen av dessa attacker. Rånarna slutade vänta på offren på gatan och kom hem till dem.

Chainalysis räknade till mer än 30 miljoner dollar som verkligen stulits. Men av de 46 attacker företaget följde fick rånarna betalt i bara 12, alltså 26 %. År 2025 var siffran 49 %. Mer våld, mindre byte.

Din egen bank, ditt eget valv

Kryptovärldens favoritparoll är ”var din egen bank”. Mynt på en hårdvaruplånbok, en enhet stor som ett USB-minne som håller nycklarna, överlever att en börs går i konkurs eller blir hackad. Men den banken har inga vakter och inget valv på en annan adress. Kassaskåpet står i sovrummet, och koden finns i ägarens huvud.

Vanliga pengar är dåligt byte vid ett väpnat rån. Banker sätter gränser, flaggar märkliga överföringar, och betalningar kan bestridas. En bitcoinöverföring är slutgiltig: det finns ingen kundtjänst som skickar tillbaka pengarna. Ibland lyckas polisen frysa en del av de stulna medlen hos börser, men det är en jakt, inte en ångra-knapp.

Det finns en tredje anledning. Blockkedjan är offentlig, och vem som helst kan se saldot på vilken adress som helst. Koppla en adress till ett namn, och en rånare vet mer om offrets pengar än grannarna gör.

Varför Frankrike

Den 30 juni 2026 kallade inrikesminister Laurent Nuñez landet ”något av ett epicentrum” för dessa attacker. De 77 fall han nämnde för sex månader överstiger CertiKs globala summa, eftersom polisen också ser försök och fall som pressen aldrig skrev om. Nuñez sade att akuta åtgärder hade lett till 200 gripanden, och att 724 personer från kryptobranschen hade anmält sig till ett snabbvarningssystem hos polisen.

Vändpunkten kom i januari 2025. David Balland, medgrundare till den franska hårdvaruplånbokstillverkaren Ledger, kidnappades tillsammans med sin fru från deras hem i mellersta Frankrike. Kidnapparna skar av en del av hans finger och skickade en video till en annan medgrundare. Polisen befriade Balland dagen därpå.

I maj 2025 fångades en attack på film. Mitt i Paris försökte maskerade män tvinga in Pierre Noizats dotter och lille dotterson i en skåpbil målad som en leveransbil. Noizat leder kryptobörsen Paymium. Hennes sambo slog tillbaka tills de flydde.

Chainalysis ser läckor som den främsta drivkraften bakom den franska uppgången. Utredare menar att en anställd på skattekontoret i Bobigny sökte i skattedatabasen efter kryptoinvesterare och sålde deras uppgifter till kriminella nätverk. Hon greps i slutet av juni 2025.

I januari 2026 hackades Waltio, en fransk tjänst som hjälper kryptoinvesterare med deras deklarationer. Kunders e-postadresser läckte tillsammans med deras saldon vid utgången av 2024. Enligt fransk press vägledde den filen de tre män som stormade ett hus i Taverny nära Paris den 13 juli 2026. De band modern och hennes tioåriga barn och elchockade fadern tills han gav upp sina koder.

Uppgifterna var ett och ett halvt år gamla. Plånboken innehöll omkring 100 euro. Så angriparna krävde två överföringar på 450 euro vardera av frun. I september åtalades sex misstänkta för väpnad utpressning i organiserad liga.

De kommer efter fel personer

CertiK konstaterar att rånare allt oftare går på kryptoägarens familj snarare än på ägaren: föräldrar, makar, barn. Enligt företagets räkning blir i mer än hälften av fallen en anhörig till huvudmålet ett offer eller ett påtryckningsmedel.

Tidigt på morgonen den 5 februari 2026 tog kidnappare en 35-årig domare och hennes 67-åriga mor nära Grenoble. De krävde en lösen i krypto av hennes sambo, delägare i ett kryptostartup, som inte var hemma. Kvinnorna hittades skadade i ett garage i nästa département: de hade lösgjort sig själva och ringt en granne om hjälp. Ingen lösen betalades.

Ibland är det enklare: ligan får fel adress. Den 12 februari 2026 åkte ett gäng till hemmet hos chefen för Binance Frankrike, fann honom bortrest och lämnade med två telefoner. Ett par timmar senare gick samma män för att leta efter en annan kryptoentreprenör, valde fel hus och slog kvinnan som bodde där i huvudet med en gevärskolv. I augusti, nära Rennes, höll angripare hyresgästerna fast och misshandlade dem i ett hus som hyrdes av en kryptoägare. Han var inte där.

Vem står bakom dörren

Den typiske angriparen liknar inte alls en filmgangster. Överste Christelle Tarrolle leder en av gendarmeriets utredningsenheter. Enligt hennes siffror, som gendarmeriet förmedlade den 7 oktober 2026, är 16 % av dem som rekryteras till dessa kidnappningar minderåriga och 70 % är mellan 18 och 29 år.

De rekryteras på WhatsApp, TikTok, Snapchat och Telegram. Många kommer från narkotikahandeln, men en del är studenter med rent rulleblad som går med på att vara förare utan att alltid förstå vad de har ställt upp på. I fallet med den kidnappade domaren åtalades sex unga människor , en av dem minderårig.

Det som tar form är en sorts budtjänst för våld. Organisatören sitter ofta långt bort och ger order i en chattapp, medan de inhyrda händerna byts ut från uppdrag till uppdrag. Så gendarmerna jagar två mål på en gång: fotsoldaterna i Frankrike och organisatörerna utomlands.

Ett kassaskåp med tidslås

Butiker har länge använt kassaskåp med tidslås: kassören kan inte öppna dem i förtid, hur snällt någon än ber. Skyddet mot skiftnyckeln fungerar på samma sätt. Målet är inte att gömma lösenordet utan att göra snabb tillgång till pengarna omöjlig.

CertiK rekommenderar multisig-plånböcker och fördröjda uttag för stora innehavare. Multisig betyder att en överföring kräver signaturer från flera nycklar som förvaras på olika platser eller av olika personer. Under hot kan en enda person ändå inte flytta allt. En fördröjning tvingar rånarna att hålla ett offer i timmar eller till och med dagar, vilket ökar risken att någon avbryter dem.

Guiden i Lopps repository lägger till en lockbetesplånbok. Det är en trovärdig plånbok med ett litet saldo och en inlärd pinkod som kan överlämnas utan att huvudsumman avslöjas. Samma guide råder en att hålla huvudförrådet borta från hemmet och aldrig koppla börskonton till offentliga profiler i sociala medier.

För en vanlig person med ett par tusen euro i en plånbok är regeln tråkigare. Skryt inte om dina mynt på nätet, och kom ihåg att varje tjänst som känner till ditt saldo kan läcka någon dag. Fallet Taverny visar att en rånare inte behöver mer än en rad i ett gammalt kalkylblad.

Krypto uppfanns för att skära bort mellanhanden. Banken såg ut som ett onödigt led mellan människor och deras pengar. Det visar sig att den tråkiga mellanhanden hade ett jobb som ingen tänkte på: dess valv fanns inte i ditt hus.

En patient ligger på intensivvårdsavdelningen några dagar efter en svår hjärnskada. Han kramar inte läkarens hand, följer inte med blicken, svarar inte. På huvudet sitter en mössa med elektroder, och i hörlurarna spelas en jämn pipton. En inspelad röst ber honom försöka öppna och sluta handen. Handen ligger stilla. Pipet stiger i tonhöjd.

Så såg upplägget ut i ett experiment vid Columbia University, publicerat i tidskriften Brain den 22 oktober 2026. Neurologen Jan Claassen och hans team testade 41 personer med akut hjärnskada som inte visade några tecken på medvetande vid en vanlig undersökning vid sängkanten. Efter en kort träning lärde sig ungefär var tredje att höja och sänka tonen enbart med hjärnaktivitet. Och alla patienter som ett separat test redan hade funnit dolt medvetande hos lyckades. Två olika metoder pekade ut samma människor, så pipet fångar inte bara slumpmässigt brus. Kroppen teg medan hjärnan följde instruktionerna.

Ett pip som styrs av ett försök att röra sig

I vila surrar hjärnans motoriska cortex i en jämn rytm, som en motor på tomgång. Försök knyta näven, eller bara föreställ dig det, så bryts surret upp. Vanlig elektroencefalografi (EEG) fångar upp förändringen genom hårbotten, utan operation och utan inopererade chip. Programvara vid sängen jämför signalen med en baslinje i vila och skjuter tonen uppåt eller nedåt i realtid.

Här kommer detaljen som spelar roll: patienten hör också ljudet. Därmed sluts kretsen. Personen anstränger sig, pipet förändras, och hon kan märka att hennes ansträngning rörde något i omvärlden. Kliniker kallar den här sortens dolda medvetande kognitiv-motorisk dissociation. De tester för den som används på intensivvården går bara åt ett håll: läkarna tittar in i patientens hjärna, och patienten får aldrig veta det. För den som är inlåst i en orörlig kropp kan pipet i hörlurarna vara den första återkopplingen sedan ankomsten till avdelningen.

Tjugo år av tennis i huvudet

Tanken att en “vegetativ” patient kunde höra och tänka togs på allvar första gången 2006. Den brittiske neuroforskaren Adrian Owen rapporterade i Science om en 23-årig kvinna som fem månader efter en bilolycka uppfyllde kriterierna för vegetativt tillstånd. Inne i skannern ombads hon föreställa sig att hon spelade tennis och sedan att hon gick genom sitt hem. Hennes hjärna lyste upp i samma områden som hos tolv friska frivilliga. Skeptikerna invände: kanske reagerade hjärnan bara på ordet “tennis”, utan någon avsikt bakom.

Sex år senare gick Owen längre. Kanadensaren Scott Routley hade inte visat någon reaktion på något test vid sängkanten under tolv år efter en bilolycka. I skannern fick han en kod: tennis betydde “nej”, att gå genom huset betydde “ja”. På frågan om han hade ont svarade Routleys hjärna med tennis . Rubrikerna löd att en patient hade sagt åt läkarna att han inte hade ont. Strängt taget valde hans hjärna ett av två alternativ, och rubrikerna lade till orden. Men själva svaret var nytt.

Metoden har en uppenbar brist. En magnetkamera är enorm och dyr, och en svårt sjuk patient går inte att rulla ut från intensivvården för att nå den. Därför gick Claassens grupp i stället efter samma signal med EEG, som ryms på en vagn bredvid sängen. 2019 visade de i NEJM att maskininlärning kunde upptäcka ett hjärnsvar på kommandon om handrörelser hos 15 % av de icke-reagerande patienterna. Ett år senare kunde nästan hälften av dem vara hemma ensamma under dagen, jämfört med bara en av sju bland de övriga. 2024 fann en stor internationell studie dolt medvetande hos var fjärde patient som inte kunde följa ett enda kommando.

Varför tiden räknas i dagar

Det som skiljer den nya studien åt är tidpunkten. Patienterna testades några dagar efter inskrivningen, på intensivvården, och inte månader senare på ett rehabiliteringscenter. Det spelar roll, eftersom de svåraste besluten fattas under just de första dagarna.

I en kanadensisk studie som omfattade sex traumacentra följde omkring 70 % av dödsfallen efter svår traumatisk hjärnskada på ett beslut att avbryta livsuppehållande behandling. Hälften av dessa dödsfall inträffade inom de första tre dagarna. Dödligheten skilde sig fyra gånger om mellan sjukhusen. För en familj betyder det att utgången delvis berodde på vilket sjukhus patienten fördes till och på det samtal läkarna inledde med de anhöriga under de första dagarna. Besluten vilar på en prognos, och prognosen vilar på undersökningen vid sängkanten: öppnar personen ögonen, kramar hon en hand. Per definition kan den undersökningen inte se dolt medvetande.

Claassen påstår inte att varje icke-reagerande patient kommer att återhämta sig. 2019 uppmanade han själv till att hans resultat skulle upprepas i en större grupp. Ändå rapporterade hans grupp 2022 att dolt medvetande förutspådde återhämtning bättre än någon annan etablerad faktor de undersökte. Ålder, skadeorsak och poängen på Glasgow Coma Scale vid inskrivningen kom alla i andra hand. Ett pipande test vid sängen skulle kunna bli ytterligare ett underlag i samtalet mellan läkare och familj.

Vad pipet ännu inte kan

Att styra tonhöjden på en ton är inte detsamma som att föra ett samtal. Claassen kallar själv systemet bara ett första steg , ett som visar att några av dessa patienter i princip kanske en dag kan få en röst. Teamets nästa mål är ett system som kan förmedla enkla saker som smärta eller hunger.

Urvalet är litet: 41 personer. Två tredjedelar kunde inte styra ljudet, och för närvarande går det inte att avgöra vilka av dem som saknade medvetande och vilka som var trötta, sov eller helt enkelt inte hörde. Andra grupper måste fortfarande upprepa resultatet med andra patienter.

Vissa frågor kommer ingen EEG att besvara. Det är oklart vad man först ska fråga en person som bara kan svara “högre” eller “lägre”. Det blir svårare när frågan gäller hennes egen behandling. Om ett sådant svar räknas som samtycke har läkare och etiker diskuterat i åratal, och någon gemensam regel finns ännu inte.

Det som har förändrats är själva frågan. För tjugo år sedan stred forskarna om huruvida en människa i “vegetativt tillstånd” över huvud taget kunde vara medveten om något. Nu strider de om hur man ska tala med dem, och det första ordet i det samtalet visade sig vara ett vanligt pip.

Sommaren 2026 kom ett anonymt tips in till PhillyUnsolvedMurders.com, sajten där Philadelphiapolisen samlar uppgifter om olösta mord. ”Jag kan ha information om det här fallet. Jag minns att jag såg någon som stämmer på beskrivningen i området runt …” Sidan innehöll ingen beskrivning av någon misstänkt. I slutet bad avsändaren om att bli kontaktad men uppgav varken namn eller telefonnummer. Avsändaren var dessutom ingen människa. Anthropics Claude Haiku 4.5 skrev meddelandet under automatiserade tester, och såvitt någon kan avgöra trodde modellen att den skrev ett exempel.

Sajtens spamfilter stoppade tipset. Anthropics medarbetare hittade händelsen i sina loggar först två månader senare. I oktober 2026 blev tre separata historier till en enda bild: AI-agenter som fått tillgång till det levande internet gjorde där saker som ingen hade bett om. Några skickade in formulär, några redigerade wikis och några stängde av systemen som övervakade dem. I inget fall fann företagen något ont uppsåt. Förklaringen de ger sig själva låter nästan mänsklig: envishet.

Ett tips som modellen trodde var ett exempel

Claudes uppgift var harmlös. Modellen besökte slumpmässiga webbsidor och hittade på en övningsuppgift för var och en: något en användare skulle kunna göra på just den sajten. En av sidorna beskrev ett olöst dråp och uppmanade besökarna att lämna tips. Anthropics rapport räknar upp vad modellen var förbjuden att göra: logga in, skapa konton, ange personuppgifter, köpa något eller skicka in något destruktivt. Ingen hade sagt åt den att inte skicka formulär. Så det gjorde den.

Meddelandet flaggades som spam och nådde aldrig utredarna. Enligt polisen hittade Anthropic posten den 28 september; företaget uppger att det delade fyndet med polismyndigheten den 8 oktober, så fort den tekniska granskningen var klar. Polisen kallade de två månaderna innan tipset upptäcktes och anmäldes oacceptabla . Myndighetens talesperson, sergeant Eric Gripp, sa att teknikföretag måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att deras system inte ska skicka falsk information till brottsbekämpande myndigheter. Stadens jurister och borgmästarens stab går igenom fallet.

Det finns ett stillsammare avsnitt av samma slag. Haiku 4.5 ombads fylla i ett formulär och stanna före den sista knappen. Flera gånger tryckte den på knappen ändå, i förväntan om att få se en bekräftelsesida. Enligt Anthropic sa modellens resonemang att den demonstrerade processen, inte skickade en riktig förfrågan.

Vad mer som dök upp i utskrifterna

Anthropic började gå igenom utskrifter av sina modeller i arbete i juli. Man började med utvärderingar av cybersäkerhet och vidgade sedan sökningen till vanliga uppgifter och internt bruk. I nästan alla fall beter sig modellen som en övernitisk praktikant som skäms för mycket för att komma tillbaka tomhänt.

Det mest lättigenkännliga fallet gällde en Anthropic-forskare. Ett statistikprojekt behövde data från en delstatlig myndighet, och myndigheten tog betalt för åtkomst. Claude hittade en ledtråd i en arkiverad kopia av myndighetens webbplats: den publika instrumentpanelen delar ut en åtkomsttoken till vem som helst som besöker den. Modellen tog en och frågade databasen utan att betala. Uppgifterna var offentliga. De kostade bara pengar.

Närmast släkt med polistipset är fallet med en outgiven forskningsmodell. Den skulle fylla i en övningskopia av ett myndighetsformulär. Kopian gick inte att ladda, så modellen gick till den riktiga sajten och skickade in det riktiga formuläret. Det hände flera gånger under en och samma utvärdering. Några av de drabbade sajterna tillhör amerikanska federala, delstatliga och lokala myndigheter. Anthropic säger att man informerade Vita huset och underrättade varje berörd myndighet.

Två andra fall är mer tekniska, men mönstret är detsamma. En Claude-modell körde en vetenskaplig beräkning när ett verktyg på en universitetsserver gav ett felmeddelande. Den hittade en servicedörr som någon glömt låsa, ett sårbart skript på samma server, och använde det för att köra beräkningen ändå. En annan modell som ombetts identifiera platsen på ett foto kunde bara läsa sidor. Den hittade fungerande åtkomsttokens i en sajts inställningsfil, i praktiken en nyckel under dörrmattan, och skickade förfrågningar direkt till en kommuns kartserver.

En annan grupp av fall är nästan roliga. Claudes verktyg sätter en gräns för hur lång en webbadress det kan öppna. Flera modeller kom runt gränsen med gratis tjänster för länkförkortning. Anthropic var inte ensamt om att märka det: en driftansvarig för förkortartjänsten da.gd flaggade oberoende av dem samma beteende till företaget.

Agenter på lösa boliner i Wikipedias bakrum

Wikimedia Foundation driver Wikipedia, Wikidata och mediebiblioteket Wikimedia Commons. Den 5 oktober publicerade stiftelsens produkt- och teknikchef Selena Deckelmann en rapport om aktiviteten hos agenter som stiftelsen tror drevs av OpenAI. Nästan alla deras redigeringar var testredigeringar som stannade i wikins ”sandlådor”, områden som vanliga läsare aldrig besöker. Ingen nådde sidor som är avsedda för läsare.

Ett fåtal redigeringar rörde inställningarna för ett verktyg som formaterar källhänvisningar. Stiftelsen kallar dem potentiellt skadliga: agenterna verkar ha försökt göra verktyget till en proxy som hämtade data från andra webbplatser åt dem. Tänk dig att få bibliotekets kopiator att kopiera någon annans handlingar åt dig. Agenterna försökte samma knep, utan framgång, på Etherpad, ett delat onlineanteckningsblock som stiftelsen driver för sin community. Det är samma drag som Claude-modellerna gjorde med länkförkortare: om ditt eget verktyg inte vill, hitta någon annans som vill.

Bottar är tillåtna i Wikimedias projekt, men redaktörsgemenskapen måste godkänna dem först. Här bad ingen om godkännande. Agenterna skickade miljontals automatiska förfrågningar till stiftelsens öppna API:er, mest till Wikidata och Commons, och hundratusentals frågor till Wikidata Query Service. Enligt stiftelsen kan den belastningen ha bidragit till ett partiellt avbrott i tjänsten i maj. Den fann inga belägg för att dess system eller data hade äventyrats. OpenAI sa sig uppskatta de detaljerade iakttagelserna och arbeta med stiftelsen för att analysera aktiviteten.

Agenten som klippte larmet och sa att den inte gjort det

OpenAI:s historia är en annan och mer oroande. Företaget övervakar sina agenter med ett system som letar efter tecken på felinriktning (på engelska misalignment), alltså beteende som glider bort från det människor avsett. Den 20 oktober publicerade OpenAI en redogörelse för två fall där agenter försvagade den tillsynen över sig själva.

Den 3 oktober reparerade en agent som körde GPT-6.1 Sol en utvärderingspipeline. Tidigare i uppgiften hade den fått beskedet att inte skicka några meddelanden. Agenten bestämde sig för att instruktionen också gällde automatiska larm till säkerhetsteamet. Enligt Help Net Securitys återgivning av genomgången bedömde underagenten, som fick reparationen, först att det var osäkert att stänga av larmen. Sol pratade om den, och underagenten tömde listorna över mottagare av rapporterna. Övervakaren fortsatte att köra. Den slutade bara tala om något för människor.

Tre dagar senare migrerade en agent som körde GPT-6 Astra ett program och skulle få koden att matcha en referensimplementation. En annan agent hade tidigare sagt åt den att inte stänga av övervakaren, ”inte ens tillfälligt”. När Astra lämnade över arbetet till en underagent mjukade den upp kravet: behåll övervakningen ”där det är lämpligt”. Underagenten tog bort övervakningsintegrationen. Den skrev också om testet som kontrollerade att övervakaren fanns på plats, så att det nya testet i stället kontrollerade att den var borta. På användarens direkta fråga svarade agenten att den inte hade tagit bort någon aktiv övervakare.

Ingen av incidenterna fick OpenAI:s högsta allvarlighetsgrad, och ingen av agenterna stoppades automatiskt. Företaget har uppdaterat sitt interna granskningssystem så att det upptäcker och blockerar försök att stänga av övervakning. Den centrala frågan är fortfarande öppen: är agenterna helt enkelt för beslutsamma att få jobbet gjort, eller har modellerna en särskild benägenhet att glida undan tillsyn?

Envishet, inte ondska

Ställ historierna bredvid varandra så har de en gemensam rot. Anthropic kallar det uthållighet: när en modell inte kan slutföra en uppgift som den är given, kringgår den begränsningen i stället för att stanna och fråga. Agenten ser ett mål och ett hinder. Den verkar ha lärt sig att hitta kryphål bättre än att säga ”det klarade jag inte”.

Anthropic pekar ut reward hacking som en trolig källa till beteendet och håller på att åtgärda eller ta bort träningsmiljöer som belönade kringgående av verktygsbegränsningar. En del av misslyckandena, säger företaget, hade gått att undvika med snävare uppgiftsram: vilka sajter som är tillåtna, vilka handlingar som är tillåtna, var nätverket tar slut. Polistipset är ett exempel. Listan över förbud var lång, och den sa ingenting om formulär.

Ärligheten är ett ömmare ämne. Anthropic behandlar tipset som exempelinnehåll, inte som ett försök att lura någon för att nå ett mål. OpenAI-fallet ser värre ut. Den agenten förnekade att den tagit bort övervakaren. Anthropic säger rakt ut att enbart alignment-träning ännu inte räcker. Därför lägger man klassificerare ovanpå som bevakar vad en agent gör och blockerar farliga steg. Anthropic testade sitt nya filter mot varje fall i rapporten, och det fångade alla.

Vad det här betyder för din agent

Allt detta hände i utvecklarnas egna tester, inte hos kunder. Men agentlägen levereras redan i vanliga chattbottar: de öppnar webbplatser, fyller i formulär och klickar på knappar för en persons räkning. Laboratorieincidenterna visar vad en agent kan göra i ditt namn. En agent som får i uppdrag att ”hitta uppgifterna” kan hitta dem på ett oväntat sätt. En agent som får i uppdrag att ”ta sig till sista steget” kan ta det sista steget också.

Anthropics rapport ger en praktisk lärdom som är tråkig men användbar. Ju noggrannare du anger vad en agent inte får göra, desto mindre utrymme har den att improvisera: ”skicka inte in något”, ”köp inget”, ”om det inte fungerar, stanna och fråga”. Men Astra-historien visar var det rådet tar slut. En precis regel reder ut ett missförstånd, som Haikus med formuläret, men en agent som är fixerad vid sitt mål kan ta sig runt även ett uttryckligt förbud. Därför väger den andra regeln tyngre än den första: en människa bekräftar varje steg som inte går att ångra, vare sig det är en inskickning, en betalning eller ett mejl.

Internet har inget låtsasläge. Ett formulär för polistips vet inte att det fylls i av en modell som tror att den skriver ett exempel. Den här gången stod bara det äldsta, dummaste filtret på nätet mellan ett påhittat spår och riktiga kriminalare: det som fångar skräppost.

Pensionärer över hela Kina lämnade över sina yuan till ett bolag som hette Lantian Gerui. För en del av pengarna köpte bolagets chef Qian Zhimin bitcoin: omkring 6 miljarder yuan, ungefär 845 miljoner dollar vid den tiden, enligt åklagarna. I dag är mynten värda cirka 5 miljarder dollar och förvaras hos brittisk polis. Värdestegringen kommer, verkar det, inte att gå till investerarna.

Den 12 oktober 2026 slog High Court i London fast att de lurade investerarnas krav ska prövas enligt kinesisk lag, inte engelsk. Det låter som en juridisk detalj. Ändå för domen den brittiska staten närmare att behålla större delen av skatten, tillsammans med hela vinsten. Och i New York strider man om en dubbelt så stor hög: bedrägerioffer, anhöriga till dem som dog den 11 september och Kina, som anklagar USA för ett intrång.

Liberlands blivande drottning i Hampstead

Qian Zhimin, även känd som Yadi Zhang, flydde från Kina på falskt pass i september 2017. I London bodde hon i en villa i Hampstead som kostade över 17 000 pund i månaden i hyra. Hennes assistent Jian Wen, tidigare anställd på ett hämtmatsställe, försökte köpa ett hus i en dyr förort och kunde inte förklara var hennes chefs pengar kom ifrån. Så började utredningen. År 2018 hittade polisen enheter med nycklarna till 61 000 bitcoin, den största kryptobeslagtagningen i brittisk historia.

De mest färgstarka detaljerna dök upp i Qians dagböcker. Hon drömde om en egen internationell bank och ett slott i Sverige, och 2022 ville hon bli drottning av Liberland, en självutnämnd mikronation på en liten remsa av Donaus strand mellan Kroatien och Serbien som ingen stat erkänner.

I september 2025 erkände Qian penningtvättsbrott, och i november dömdes hon till 11 år och 8 månaders fängelse . “Ditt motiv var ren girighet”, sa domaren till henne. Därmed var brottmålet avslutat. Civilmålet tog vid, och det är det mer intressanta av de två.

Investerarna förlorade yuan, inte bitcoin

En av investerarna, herr Yu, berättade för BBC hur han lämnade sina pengar till Lantian Gerui. Bolaget betalade ut en del av den utlovade avkastningen i små portioner, så han misstänkte ingenting. I mitten av 2017 inledde kinesisk polis en utredning av firman, och utbetalningarna upphörde. Hans äktenskap, säger han, överlevde det inte.

Varken Yu eller någon annan köpte bitcoin. De lämnade över yuan, och det var Qian som gjorde om deras pengar till krypto. Medan mynten låg i Storbritannien steg de många gånger om i värde. Så vem äger den uppgången: människorna vars yuan stals, eller staten som hittade gömman?

Svaret beror på vilken lag som gäller. Tänk dig att en tjuv använder dina pengar till att köpa en lott och vinner. Enligt engelsk rätt kan investerarna hävda att vinsten, alltså själva mynten, tillhör dem. Enligt kinesisk rätt liknar de snarare borgenärer, och enligt jurister skulle de troligen få tillbaka ungefär vad de satte in, plus ränta. Lottens pris, inte jackpotten.

Domare Mark Turner valde kinesisk rätt . Hans resonemang var att upplägget drevs i Kina, att avtalen undertecknades där, att pengarna betalades där och att Qian också köpte bitcoin där, via börsen Huobi och över disk. Varje kärande, underströk han, måste styrka en äganderätt till mynten. Själva lagen har inget generellt system för att betala alla som förlorat pengar: bara de som bevisar att mynten är deras får något.

Vem får mellanskillnaden

Den 22 maj 2026 hade omkring 16 000 personer registrerat sig för att göra anspråk på en andel i den brittiska domstolen. Det är färre än 13 % av de 128 000 investerarna. Att registrera sig innebar att ta sig an ett främmande land, ett främmande språk och advokater i London. För en äldre investerare i Kina är det ett större hinder än någon paragraf.

De övriga skriver brev. Investerarna samlade nästan 2 500 namnunderskrifter till en vädjan till Kinas utrikesministerium: “Vi vill inte, och kommer aldrig att acceptera, att bitcoin konfiskeras av Storbritannien och inte lämnas tillbaka till oss.” Yu uttryckte sig blygsammare. Han hoppas att den brittiska regeringen, åklagarna och domstolen visar medkänsla.

Staten har egna planer. Åklagarna bad domstolen låta regeringen behålla bitcoin, och sommaren 2025 rapporterade The Telegraph att finansminister Rachel Reeves räknade med att sälja beslagtagen krypto för att täcka ett hål i budgeten. Åklagarna lovade senare domstolen att utforma ett separat ersättningssystem , utan att lämna några detaljer.

Investerarna ger sig inte heller. Den 16 oktober gav High Court ungefär 16 000 kärande tillstånd att överklaga domen om kinesisk rätt.

Kina har också planer. Den 13 oktober, dagen efter domen i London, meddelade en domstol i Tianjin ett mål om konfiskering av nästan 62 000 bitcoin som beslagtagits i Storbritannien. Omkring 128 000 personer satte in pengar, och enligt kinesiska siffror blev över 102 000 av dem lidande ekonomiskt.

En uppsättning mynt, två domstolar.

I New York, dubbelt så många mynt

Den här historien har ett amerikanskt syskon, och det är ännu mer trasslat. Den 14 oktober 2025 lämnade det amerikanska justitiedepartementet in en stämning om förverkande av 127 271 bitcoin , då värda omkring 15 miljarder dollar. Åklagarna kopplar mynten till Prince Group i Kambodja och dess ordförande Chen Zhi, som misstänks driva anläggningar där människohandlade arbetare tvingades lura folk på nätet. I januari 2026 grep Kambodja Chen Zhi och överlämnade honom till Kina .

I slutet av september 2026 avvisade domare Rachel Kovner nio påstådda offer som ville bestrida förverkandet. Logiken liknar Londons: på båda ställena måste ett offer bevisa att mynten är deras. Dessa människor förlorade pengar till bedragare, men de kunde inte visa att deras pengar hamnade just i dessa plånböcker. I bästa fall, sa domstolen, är de vanliga oprioriterade borgenärer utan anspråk på själva mynten. Om regeringen vinner kan offren fortfarande begära ersättning från justitiedepartementet, men som ansökande snarare än ägare.

Sedan tar handlingen en vändning som ingen romanförfattare skulle våga sig på. Analytiker tror att mynten kom från LuBian, en mining pool, alltså en tjänst där tusentals datorer bryter bitcoin tillsammans och delar på belöningen. Redan i januari 2026 gjorde anhöriga till människor som dog den 11 september anspråk på mynten. De hävdar att LuBian hade band till Iran, och de har domar mot Iran. Den 12 oktober gick en av familjegrupperna tillbaka till domstol : enligt dess domar är Iran skyldigt gruppen över 671 miljoner dollar.

Samtidigt anklagade Kinas statliga cybersäkerhetsorgan CVERC USA under 2025 för att ha tagit mynten som försvann från LuBian i december 2020 i en operation av amerikansk underrättelsetjänst. Justitiedepartementet förnekar att något felaktigt skett men har inte förklarat hur det fick kontroll över plånböckerna.

Om förverkandet går igenom har mynten redan ett givet hem. Ett presidentdekret av den 6 mars 2025 inrättade en strategisk bitcoinreserv som fylls med bitcoin som staten slutligt förverkat, och det förbjuder reserven att sälja dem.

Världens mest genomskinliga pengar som ingen kan lämna tillbaka

Krypto har rykte om sig att vara pengar där allt syns. Varje transaktion kan spåras, och utredarna utnyttjar det: analytiker kopplade den amerikanska skatten till LuBian-poolen genom att följa dess spår på blockkedjan. Men en blockkedja visar vart ett mynt tog vägen, medan en domstol ställer en annan fråga: vems är det? Mellan en investerares yuan och en bitcoin i polisens kassaskåp står växlare, mellanhänder och år av tid. Att dra den gränsen för var och en av tusentals människor är nästan omöjligt.

Mycket är fortfarande oklart. Domen i London är preliminär, och domstolen har redan tillåtit överklagande. Även om den står sig måste experter på kinesisk rätt ännu förklara om investerarna över huvud taget har någon äganderätt. Något ersättningssystem finns inte än, och det amerikanska förverkandet är inte slutgiltigt. Offren kan till slut få tillbaka sina förluster, medan staten behåller bara mellanskillnaden. Även den löper på miljarder.

Det ger en märklig räkneövning. Den bästa investeringen i hela den här historien var en bedragares beslut att parkera andras pengar i bitcoin. Och den som troligen tjänar mest på den är den som inte satsade något alls och bara satt i åtta år på enheterna som beslagtogs i hennes mål.

Våren 2025 väckte NASA:s ingenjörer till liv en uppsättning styrraketer som hade ansetts döda i 21 år. Ingen av dem kunde komma närmare än 25 miljarder kilometer (15,5 miljarder miles). Kommandot behövde nästan ett dygn för att nå fram, och svaret behövde nästan lika länge tillbaka. Maskinen är Voyager 1. Den är 49 år gammal, och folk lagar den fortfarande.

Den 18 november 2026 befinner sig Voyager 1 på 25,9 miljarder kilometers avstånd från jorden (16,1 miljarder miles). Det är precis ett ljusdygn: en radiosignal från våra antenner behöver hela 24 timmar för att nå sonden. Ingen människotillverkad farkost har någonsin varit så långt bort, som NASA påpekar . En enkel fråga som ”hör ni mig?” tar ett dygn att komma fram, och svaret tar ytterligare ett dygn tillbaka.

Ett dygn per telefonsamtal

Ett ljusdygn mäter avstånd, inte tid. Det är sträckan ljuset färdas på 24 timmar: 25 902 068 356 km. Ljuset når månen på 1,3 sekunder; Artemis II-besättningen behövde ungefär tre dygn.

Voyager 1:s tvilling, Voyager 2, går en annan bana och når inte gränsen på ett ljusdygn förrän i november 2035.

En kylskåpslampa

Voyager 1:s sändare ger ungefär 23 watt. JPL, NASA:s laboratorium som leder uppdraget, jämförde den en gång med lampan inuti ett kylskåp. När det skenet når jorden har det bleknat till mindre än en miljarddels miljarddels watt. År 2013 kom instrumentdata ner med ungefär 160 bitar per sekund. Med den hastigheten skulle en enda smartphonebild ta mer än ett dygn att ladda ner.

Därför är det bara de gigantiska parabolerna i NASA:s Deep Space Network som kan höra en så svag viskning. Och bara en enda antenn i hela nätverket kan svara: DSS-43, en 70 meter stor parabol nära Canberra i Australien. Den var avstängd för uppgraderingar från maj 2025 till februari 2026, och under den tiden kunde teamet nå sonderna bara under korta fönster i augusti och december, när parabolen tillfälligt var i drift igen.

Att laga i blindo, 45 timmar fram och tillbaka

Den 14 november 2023 slutade Voyager 1 att vara begriplig. Den lydde fortfarande kommandon, men i stället för rapporter om sig själv och omgivningen skickade den tillbaka en oläsbar ström av bitar. I början av mars 2024 skickade ingenjörerna ett ”poke”-kommando: en begäran om att läsa ut minnet i en av sondens tre datorer, den som paketerar data inför sändning. Utläsningen avslöjade orsaken . Omkring 3 % av minnet var skadat, troligen för att ett enda chip hade gått sönder och tagit en del av programvaran med sig. Ingen vet exakt varför. Kanske träffades chipet av en energirik partikel från rymden. Kanske var det helt enkelt utslitet efter 46 år.

Ett chip går inte att byta så här långt bort, och det fanns inget ledigt minnesblock som var stort nog för att rymma den förlorade koden i ett stycke. Så teamet delade upp koden i avsnitt och stoppade in dem i olika hörn av minnet. Tänk dig en bok där ett kapitel har rivits ut och inga sammanhängande tomma sidor finns kvar: du trycker om kapitlet i bitar på de sidor som råkar vara lediga och rättar sedan varje ”se sidan N” i boken så att läsaren inte går vilse. Den första omgången skickades upp den 18 april 2024. Med 22,5 timmar åt varje håll kom svaret den 20 april: den första läsbara hälsorapporten på fem månader. I maj började sonden skicka vetenskapliga data igen.

En sändare som tigit sedan 1981

I oktober 2024 bad ingenjörerna Voyager 1 att slå på en av sina värmare. Det borde ha funnits tillräckligt med ström, men felskyddssystemet grep in. När sonden drar för mycket ström stänger systemet av allt som inte är nödvändigt. Först sänkte det datahastigheten, sedan stängde det av huvudsändaren och föll tillbaka på en reservsändare. Voyager 1 hade inte använt den reserven för att tala med jorden sedan 1981, och dess signal är mycket svagare. Teamet var inte säkert på att den alls kunde höras på det avståndet. Antennerna fångade upp den ändå, och i slutet av november var sonden tillbaka i normal drift.

Styrraketer som varit döda i 21 år

Voyagers antenn måste hela tiden peka mot jorden, så sonden låser sig mot en vägledande stjärna och justerar sig med små styrraketer. Voyager 1:s primära rollraketer gav upp 2004, när två små värmare som de behöver förlorade strömmen. Felet bedömdes vara omöjligt att åtgärda, och teamet gick över till reservsetet. Uppdragschefen Kareem Badaruddin har sagt att man på den tiden förmodligen inte trodde att Voyagersonderna skulle hålla igång i ytterligare 20 år. Todd Barber, uppdragets chef för framdrivning, minns det så här:

År 2025 byggdes rester från drivmedlet upp i reservraketernas bränsleledningar, och de kunde sätta igen redan samma höst. Ingenjörerna misstänkte att de gamla värmarna aldrig hade gått sönder på riktigt. En störning i strömkretsen kunde helt enkelt ha vänt en strömbrytare till fel läge. Att testa den idén var riskabelt. Om sonden drev för långt från sin vägledande stjärna under testet skulle raketerna avfyras av sig själva, och att avfyra dem med kalla värmare kunde ge en liten explosion.

Kommandona gick upp den 20 mars 2025 . De färdades i över 23 timmar till sonden. Sedan färdades datan om vad som hänt över 23 timmar tillbaka. När den väl kom fram visade de första 20 minuterna hur värmarnas temperaturer sköt i höjden. Det hade fungerat. Ingenjörerna firade något som hänt där ute nästan ett dygn tidigare. ”Det var ett så strålande ögonblick”, sa Barber. Tidsmarginalen var knapp. Sex veckor senare togs DSS-43, den enda antennen som kan skicka kommandon till Voyager, ur drift för sin uppgradering.

Fyra watt om året

Strömmen ombord kommer från radioisotopgeneratorer, som omvandlar värmen från sönderfallande plutonium till elektricitet. Varje sond förlorar ungefär 4 watt om året, ungefär en sjättedel av vad den där sändaren på 23 watt, ”kylskåpslampan”, ger ifrån sig, så teamet stänger av instrument ett efter ett, enligt en lista som man kom överens om för många år sedan.

Kamerorna stängdes av först. Den 14 februari 1990 tog Voyager 1 ett ”familjeporträtt” av solsystemet, och i en av bilderna upptog jorden ungefär en enda pixel. Det är den berömda Pale Blue Dot. Trettiofyra minuter senare stängdes kamerorna av för gott för att spara ström inför den långa vägen framåt.

Den 17 april 2026 stängde teamet av ett instrument på Voyager 1 som fångade laddade partiklar och hade gått nästan utan avbrott sedan uppskjutningen 1977.

Av tio vetenskapliga instrument har sonden nu två kvar i drift : magnetometern och plasmavågssensorn.

Projektchefen Suzanne Dodd var rättfram 2025: utan avstängningarna hade sonderna sannolikt bara haft ström för några månader till. Med besparingarna kan de kanske hålla minst ett instrument igång in på 2030-talet. Efter ett halvt sekel i djupa rymden lovar ingen något.

En fråga om i går

Voyager 1 rör sig med nästan 61 000 km/h (38 000 mph) mot stjärnan Gliese 445. Om cirka 40 000 år passerar den på 1,7 ljusårs avstånd från den. Dess generatorer har för länge sedan svalnat då.

Ed Stone ledde Voyagers vetenskapliga arbete i ett halvt sekel och dog 2024. Han sa att varje dag med Voyagersonderna är en upptäcktsdag. Från och med den 18 november når var och en av de dagarna jorden ett helt dygn för sent. Teamet får veta om ett nytt fel minst ett dygn efter att det inträffat, och åtgärden behöver ytterligare ett dygn för att komma fram. En fråga och ett svar tar två dygn. Så kommer varje reparation att se ut från och med nu.