Efter den här svampen går små människor över bordet – och inget känt rusmedel finns i den

Restauranger i Kinas Yunnan-provins håller en kökstimer för just en svamp. Pannan står på värmen i femton minuter, och gästerna ombeds låta bli rätten tills timern ringer. Strängheten har en märklig orsak: en dåligt stekt svamp får folk att se små människor ett halvt till ett helt dygn senare. Dussintals eller hundratals gestalter, från några centimeter till trettio centimeter höga, promenerar över bordet, ramlar över kanten och går runt tallrikarna i stället för genom dem.

Lokalbefolkningen kallar den jian shou qing, ”blir blå i handen”, eftersom köttet byter färg där det brutits. Det vetenskapliga namnet är Lanmaoa asiatica, och svampen har varit en gåta i nästan hundra år. I juni 2026 visade mykologer vid University of Utah att liknande berättelser från Kina och Filippinerna leder tillbaka till samma art. På 1960-talet testade till och med Albert Hofmann, kemisten som upptäckte LSD, liknande svampar från Nya Guinea och hittade inget i dem. Nu har forskarna funnit varken psilocybin i jian shou qing eller generna som krävs för att tillverka det.

Små människor som följer reglerna

Läkare kallar synerna lilliputthallucinationer, efter de pyttesmå invånarna i Lilliput i Gullivers resor. Vanligtvis är de ett sällsynt symtom på sjukdom. Med jian shou qing är de regel. Enligt sjukhusjournaler från Yunnan som doktoranden Colin Domnauer hänvisar till såg ungefär 96 procent av de patienter som sökte vård efter en sådan måltid små människor. Synerna varar i flera dagar, ibland veckor, sade Domnauer i en intervju.

Människor som aldrig träffats beskriver samma detaljer. Omkring 90 procent berättar om gestalter som liknar alver, clowner eller feer i klara kläder, mellan 3 och 30 centimeter höga. Domnauer återger på museets blogg historien om en professor i Yunnan. Han lyfte en duk och såg hundratals små människor under den, marscherande som soldater. När han lyfte duken högre lossnade huvudena och fastnade på undersidan medan kropparna fortsatte marschera på stället. Professorn mätte dem till och med: ungefär två centimeter. I en annan berättelse såg en person som åt soppa gestalterna hoppa från skeden ner i skålen och simma i den. När han tog en sked till syntes de fortfarande i hans mun.

Det konstigaste är att synerna följer fysikens lagar. ”De går inte genom väggar eller något sådant”, säger Domnauer. Patienternas lilliputtar beter sig likadant: den nederländske psykiatern Jan Dirk Blom, som har studerat hundratals beskrivna fall, räknade ut att gestalterna i 97 procent av dem ”levde” i den verkliga omgivningen, på golvet, ett bord eller en filt.

Nittio år av ”svampgalenskap”

En liknande svamp nämns redan i en daoistisk text från 200-talet: äter man den rå, varnar texten, ”ser man en liten människa”. Västerländska forskare hörde om de små människorna först 1934, från höglandet i Papua Nya Guinea. Lokalbefolkningen åt en vild svamp som kallades nonda, och en del av dem drabbades av det som utomstående döpte till ”svampgalenskap”. En äldre man sa att han hade sett pyttesmå människor med svampar runt ansiktet.

På 1950- och 1960-talen tog antropologer och mykologer sig an gåtan. De snävade in de misstänkta till några rörhattar, släktingar till stensoppen. Prover skickades till Albert Hofmann, som hade isolerat psilocybin och upptäckt LSD. Om någon kunde hitta ett psykoaktivt ämne i en svamp var det han. Hofmann hittade ingenting.

Därefter blev det tyst om saken. Forskarna drog slutsatsen att ”svampgalenskapen” snarare var ett socialt än ett kemiskt fenomen: människor väntade sig syner eftersom det var sed, och därför fick de dem. Förklaringen verkade rimlig fram till 1990-talet, då liknande berättelser kom från Yunnan, tusentals kilometer från Nya Guinea. År 2008 ägnade den amerikanske mykologen David Arora en artikel i Economic Botany åt Yunnans ”små människor”. Men vilken svamp som låg bakom förblev oklart: Lanmaoa asiatica beskrevs först 2015, utifrån marknadsprover.

En art, två tusen kilometer isär

Domnauer hörde först talas om svampen på en kurs som hölls av mykologen Tom Bruns och gjorde den till ämne för sin avhandling i Bryn Dentingers labb vid Natural History Museum of Utah. År 2024 fick han veta att en gemenskap i Cordilleras bergskedja i norra Filippinerna äter en vild svamp som kallas sedesdem. Enligt invånarna ger även den små människor, som där till och med har ett eget namn: ansisit.

Domnauer reste dit med lokala guider och samlade prover. Som han skriver hade ingen tidigare studerat regionens svampar vetenskapligt. DNA-analysen visade att sedesdem och Yunnans jian shou qing är en och samma art, Lanmaoa asiatica. Mer än två tusen kilometer hav och berg skiljer de två platserna åt, och svampen hade antagits växa bara i Kina.

Två samhällen som inte vet något om varandra, och som äter svampen på olika sätt, beskriver samma sak. ”Det visar att dessa bisarra psykologiska effekter inte är kulturella yttringar eller sammanträffanden”, sade Domnauer i universitetets pressmeddelande.

Av de 17 Lanmaoa-arter som teamet räknade verkar bara L. asiatica orsaka syner. Dess närmaste släkting växer i Nordamerika. Ingen har rapporterat syner efter att ha ätit den, fast de lätt kan ha gått obemärkta förbi: knappt någon äter den svampen.

Svampen från Nya Guinea är fortfarande overifierad. Dentinger försökte samla in den i Papua Nya Guinea, men ovanligt torrt väder kom emellan.

Inga psykedeliska ämnen, inte ens i generna

De mest kända hallucinogena svamparna tillverkar ett av två ämnen: psilocybin, som ”magiska” svampar, eller ibotensyra, som flugsvamp. För att bygga en sådan molekyl behöver en svamp gener, ett slags recept på de enzymer som sätter ihop den steg för steg. L. asiatica:s genom saknar inte bara det färdiga ämnet utan själva receptsidan, inte ens en avlägsen träff. Kemiska tester hittade heller ingenting. ”Vi hittade absolut inga spår av dem”, säger Domnauer.

Minns nu restaurangens timer. Tillagning förstör det okända ämnet, och därför räknas en genomstekt svamp som en delikatess i Yunnan. Forskarna jämför råa och tillagade prover och letar efter det som försvinner av hettan. Enligt Domnauer har de snävat in den verksamma delen av extraktet till en handfull kandidater. Möss som fick svampextraktet betedde sig märkbart annorlunda än kontrollgruppen, men en mus beteende avslöjar inte hur nära det ligger en mänsklig syn.

Domnauer menar att boven kanske inte alls är en alkaloid, den klass som rymmer nästan alla kända hallucinogener, utan ett stort protein. Proteiner faller ofta sönder vid upphettning, så idén säger åtminstone inte emot kökstimern. Än så länge är det en aning, inte ett resultat.

Varför hjärnan ritar små människor

För medicinen betyder fyndet mer än sin exotiska krydda. Lilliputthallucinationer följer med många sjukdomar. År 2021 sammanställde Blom 226 beskrivna fall, och hälften gick att härleda till tre orsaker: schizofreni, alkoholberoende och synförlust. I 8 procent av fallen dog patienten, men det var människor vars syner följde med en underliggande sjukdom. Blom konstaterar rakt ut att dessa hallucinationer inte är så ofarliga som man traditionellt trott.

Hur hjärnan framkallar dem är inte helt klarlagt. En förklaring som Blom överväger är att hjärnans synområden, berövade sin vanliga indata, börjar rita på egen hand. Enkelt uttryckt är det som en skärm som, när signalen är svag, visar sina egna bilder i stället för tomrum. Det är ingen under att synförlust hör till de främsta orsakerna.

Problemet är att sådana syner är svåra att studera. De kommer utan förvarning, hos sjuka och äldre, och går inte att framkalla i ett labb. Jian shou qing är annorlunda. ”Den ger den här effekten på ett pålitligt sätt, medan de tillstånden mycket sällan utlöser den”, förklarar Domnauer. Om molekylen hittas får neuroforskarna för första gången ett sätt att slå på lilliputthallucinationer på beställning och se vilka delar av hjärnan som arbetar. Än så länge, skriver Blom, behandlar läkarna inte själva synerna utan sjukdomen bakom dem, och en sådan molekyl skulle kunna avslöja synernas egen mekanism.

Medan Dentingers team arbetar sig igenom extraktet fraktion för fraktion fortsätter kockarna i Yunnan steka svampen i exakt femton minuter. Utan att veta det har de länge utfört det experiment som forskarna först nu påbörjar: att testa hur mycket värme som krävs innan en okänd molekyl slutar visa människor lilliputtar.