// Innehåll
Den 30 oktober 2026 passerade en satellit från Google över Svalbard i Norge när en kort dikt kom ner till markstationen. Ingenjörerna hade bett språkmodellen ombord skriva en haiku om att vara i rymden. Den svarade: “Blue marble below / Data streams in silent grace / Starlight feeds my core.” Sedan la den till en gnistrande emoji.
Travis Beals, som leder projektet, rapporterade det som det första AI-svar som någonsin producerats i omloppsbana av en av Googles egna datacenterchip. Satelliten är en prototyp för Project Suncatcher, Googles plan att placera datacenter i rymden.
Dikten kom från ett chip av fyra, och satelliten har bara ström nog att köra det i ungefär 20 minuter åt gången. Och enligt Googles egna beräkningar ersätter satelliter som den datacenter på marken bara om Starship skjuts upp varannan dag i tio år.
Fyra chip och en kilowatt
Planet byggde satelliten, och SpaceX samåkningsuppdrag Transporter-18 fraktade upp den i omloppsbana den 1 oktober. Inuti sitter fyra TPU:er, tensor processing units, de chip som Google själv designar för att köra AI i sina datacenter. Modellen ombord är Gemma 4, en öppen modell från Google DeepMind.
Effektbudgeten är blygsam. Solpanelerna ger högst en kilowatt, mindre än en vanlig elvattenkokare drar. Därför kan, enligt TechCrunch, bara en TPU av fyra köras åt gången, i ungefär 20 minuter.
Även ordet “första” förtjänar en fotnot. Google kallar detta det första AI-svaret från en TPU av datacenterklass i omloppsbana, och formuleringen är noga vald. Gemma hade nämligen redan varit i rymden. I slutet av 2025 sköt startupen Starcloud upp en satellit med ett Nvidia H100-grafikchip, tränade en liten modell på Shakespeares pjäser i omloppsbana och körde en tidigare version av Gemma. Dess första meddelande till jorden inleddes med “Greetings, earthlings.” Det nya här är Googles eget chip, det som företaget vill bygga hela systemet kring.
Varför släpa upp en server i rymden
AI slukar mer el för varje år, och det blir allt svårare att bygga datacenter på marken. I maj 2026 visade en Heatmap News-undersökning, som CNBC citerar, att sju av tio amerikaner skulle motsätta sig ett datacenter nära hemmet, mot fyra av tio ett år tidigare. Lokala myndigheter föreslår moratorier. Invånare strider om vatten och mark.
I rymden finns inga grannar, och solen går nästan aldrig ner. I sin projektskiss från 2025 skriver Google att en solpanel i rätt bana kan ge upp till åtta gånger mer energi än på jorden. Banan i fråga, en så kallad gryning–skymning-solsynkron bana, följer gränsen mellan dag och natt, så en satellit där passerar sällan in i jordens skugga.
Planen gäller inte en enda satellit. Google skissar på en svärm om 81 farkoster på omkring 650 km höjd. Hela molnet är ungefär två kilometer brett, och grannsatelliterna flyger 100 till 200 meter från varandra, ungefär som avståndet mellan hus på intilliggande gator. Varje farkost skulle bära dussintals chip, sammanlänkade med lasrar så att svärmen räknar som en enda stor maskin. Än så länge flyger prototypen ensam. Google planerar att skjuta upp två lasersammankopplade farkoster 2027.
Felet som ingen märker
Strålning är elektronikens främsta fiende i omloppsbana. En laddad partikel kan slå igenom ett chip och förvandla en nolla till en etta i minnet. Det låter ofarligt, men i ett neuralt nätverk kan det i det tysta förstöra ett svar.
Före uppskjutningen tog Google sina TPU:er av Trillium-generationen till en partikelaccelerator vid University of California, Davis, och besköt dem med en protonstråle. Säkerhetsmarginalen visade sig vara bred. Den känsligaste delen, minnet med hög bandbredd (HBM), började strula först vid nästan tre gånger den dos som ett skärmat chip skulle ta emot på fem år i omloppsbana. Ett chip fick 20 gånger femårsdosen (15 krad mot 750 rad) och havererade ändå inte helt.
Sedan insåg ingenjörerna att testchippen hade mer metall runt sig än de skulle få i omloppsbana, så de körde testet igen. Logikfelen ökade något. För en modell som svarar på frågor kallar Beals den frekvensen mycket låg: omkring ett fel på en miljon operationer. För en gigantisk träningskörning, med tusentals chip som arbetar i månader, är det redan ett problem, säger han: en korrupt bit kan hamna i själva modellen, inte bara i ett enskilt svar. “We’ve done testing on the ground, but you know, there’s no test that’s completely as good as the real thing,” sa Beals. Satelliten är där uppe för att vara det riktiga.
1 800 uppskjutningar
Det svåra med ett datacenter i rymden är inte chippen. Det är fraktkostnaden, och Google har räknat på den själva. Om uppskjutningspriserna sjunker till 200 dollar per kilo i mitten av 2030-talet skulle ett orbitalt datacenter, enligt beräkningen, kosta ungefär lika mycket per kilowatt som elräkningen för samma datacenter på jorden.
I början av oktober 2026 publicerade Google en granskad version av analysen, som ska komma ut i tidskriften Joule. Den visar vad det priset kräver. Författarna utgick från hur snabbt uppskjutningskostnaderna har fallit sedan den första Falcon 1: ungefär 20 procent om året. Raketer blir billigare ju mer de flyger, som allt som massproduceras, så ett billigt kilo måste förtjänas i flygningar. För att Starship ska följa Falcon 9:s bana måste den lyfta 370 000 ton till omloppsbana. Med 200 ton per tur blir det ungefär 1 800 flygningar på tio år, eller omkring 180 om året.
SpaceX, bolaget som väntas frakta upp datacentren, har egna tvivel. I januari 2026 kallade Elon Musk orbitala datacenter ett “no brainer”. Ändå varnade SpaceX investerare i sin börsintroduktionsansökan för att planerna på orbital AI-beräkning “may not achieve commercial viability”. Försiktiga formuleringar är standard i sådana dokument, men beroendet står svart på vitt: planen fungerar bara om Starship flyger i stor skala. Beals själv lovar inget snabbt och kallar Suncatcher en “long-term moonshot”.
Haikun över Svalbard visade att länken och chippet fungerar. Resten hänger på en raket som skulle behöva flyga 180 gånger om året. Sedan sin första flygning med hela systemet i april 2023 har Starship aldrig flugit mer än fem gånger på ett år.
